Boten Anna

När klockorna ringde in till P&Ms bröllop lät det konstigt. Vigseln var i en gammal klassisk, vitputsad, svensk stenkyrka med träbänkar som ska göra det omöjligt att somna och en orgel som brölar vilt för att överrösta alla som försöker sjunga med i de nästan alltid vemodia och svårjungna psalmerna, men den här eftermiddagen var det en sak som inte stämde;* klockorna lät märkligt, lite ihåligt skramliga och ljudet kom från, ja just det, ljudet kom från högtalarna. Kyrkklockorna kördes playback! Hur modernt är inte det?

Längst framme i salen satt en riktigt söt tjej på en stol, hennes blick var riktad rakt mot oss, (fast hon såg oss inte, men det insåg jag först långt senare när jag insåg att hon är blind). När det är dags för första solosången reser hon sig upp och pressar fram tre nervöst viskande ord , försiktigt trevar hon sig vidare in i sången och börjar sakta växa in i låten. Ett leende växer långsamt fram och när hon en bit in i låten träffar hon en strof perfekt och sjävförtroendet och leendet strålar i kapp med den vackra sången. Och jag tänker att det är precis så det skall vara på bröllop.

* S: Jag ger mig sturskt på ett semikolon, även om du säkert tycker jag använder det fel.

Myrstigen

Myrstigen går rakt igenom min lägenhet. Jag vet inte riktigt hur jag gör det men samlar på mig myrkläder gör jag snabbare än vad som borde vara tillåtet.



Det var inte länge sedan jag åkte iväg med två kassar kläder till myrornas och nu när jag går igenom, sorterar, funderar och kämpar med tankarna (men jag kanske kommer vilja ha den här någon gång i framtiden) får jag ihop ett tiotal skjortor (allt från selected till Oscar Jacobsson), en jacka, en kavaj (när fan hade jag så korta armar?), 4-5 slipsar och en hel hög med tshirts. Tillsammans fyller dom nu en garderob som fungerar som väntrum till myrornas.

Edit: Två jackor var det visst.

Monsterretorik

Efter att ha suttit och läst lite olika forum så här på morgonkvisten kan jag inte låta bli att fascineras av 2000-talets stora revolutionärer piraterna. I inlägg efter inlägg får man läsa att de där hemska skivbolagen bara snor åt sig pengar och inte tillför något. Samtidigt, och det är här det blir ganska märkligt, brinner man som en minst medelstor australiensisk skogsbrand för att få ladda ner just de pengasugande monstrens musik gratis.

Hur jag en försöker får jag inte retoriken att gå ihop sig. Om dessa monster inte tillför något borde det ju finnas tonvis med riktigt bra musik som inte monstren har något att göra med och då är det ju bara att ladda ner denna fria musik istället för deras skräp. Problemet löst.

Persbrandt

Om och om igen jag läste meningen och jag kunde inte fatta för ändå allt i livet var perfekt logik fast ändå allt var galnaste vansinne och samtidigt det var som mäktigaste planen låg bakom allt och samtidigt det var som den kopplade slumpen gjorde totalt frispel och allt var säkert och allt var osäkert och det enda jag visste den stunden var att Nourdine hade chansen och inte jag skulle låta honom gå miste.

- Halim, Ett öga rött

Precis så är det att vara småföretagare.

Those of you lucky enough to have your lives, take them with you.

Jag förstår inte varför alla knuttar ska ha helsvarta skinnställ med ännu svartare hjälm. Om jag skaffar MC ska jag susa runt i Kill Bill-gult med samurajsvärd på ryggen.

Varning: Du är just på väg att hoppa rakt in i ännu en modeblogg (men jag lovar det är tillfälligt)

Precis enligt plan gick jag ner på stan med syfte att lura den. Utåt sett gick jag ner för att köpa De i utkanten älskade, eller Hon går genom tavlan, ut ur bilden, men egentligen var det hela bara en skenmanöver för att komma åt det jag egentligen sökte, ett par finskor och möjligen en slips till bröllopet på lördag. För finns det en oskriven lag i denna värld, så är det att man aldrig kommer tillbaks från stan med det man söker. Alltså skulle jag söka något helt annat. Hur listigt som helst, eller hur?

På pappret möjligen, men i verkligheten blev det ett fiasko. Inga böcker, ingen slips och inga skor, eller jo förresten ett par skor, men inte finskor, eller jo dom är ju fina alltså,
fett fina (under tiden jag läser Ett öga rött kommer jag gödsla fett i bloggen tror jag, bara för att boken är fett mäktig). Jo det var skorna ja, dom fina. Visst fanns dom där, jag hittade flera par faktiskt, men antingen var dom för stora, eller för små, eller bara fel färg kvar, eller bara till ordinarie superhögt pris (2000 kr är ruskigt mycket för ett par skor jag kanske kommer att använda 4-5 gånger närmsta året), eller så passade dom helt enkelt inte. Istället dök jag på ett par le coq sportif och det gick inte att motstå.

Jag är en sucker för märken och snygga loggor och har alltid gillat den kaxigt sportiga tuppen. Tyvärr har dom aldrig haft några skor som jag gillat, men tuppen och namnet har alltid tiggt att bli köpta. Och nu plötsligt stod dom där, svarta med gyllenbruna snören och en guldglänsande tupp på sidan. Hur skulle jag kunna motstå? Nu sitter jag här stolt i soffan med mina nya, fina, sportiga, oemotståndliga tuppar på fötterna. Dessutom fick jag ett par extra svarta skosnören med skorna, så jag kan klä om dom efter humör och behov (inte för att jag kommer att göra det för dom är klart finast i dom gyllenbruna snörena och dessutom är jag oerhört lat).

Ett kuvert fyllt med glädje

Åkte iväg till affären för att köpa frimärken och se om jag kunde hitta ett par skor (jag ska på bröllop nästa vecka och måste nog ha nya skor och kanske skjorta eller slips tills dess). Kom tillbaks med en USB-kabel från Biltema (kablar som inte skall användas till HiFi bör alltid köpas på Biltema), jag gav nämligen bort min sista i tron på att jag hade ett helt lager hemma och så fick jag med mig två böcker också, leela.exe av Hari Kunzru och Ett öga rött av Jonas Hassen.

När jag hunnit två, eller kanske tre sidor i den senare (för längre än så verkar inte min koncentration räcka, även om boken börjar fett lovande), kommer jag på att jag ska kolla upp vad hon som skrivit om leopardpojken heter. Jag läste om henne i SvD söndag när jag var i Danmark och har ju funderat på att köpa något av henne tidigare, men namnet var som bortblåst. När jag lyfter upp tidningen ramlar ett litet, litet kuvert fram och jag fylls genast av glädje för jag förstår direkt vem det är ifrån och mer en så krävs det inte för att göra min dag. Tack, tack, tack, om du läser detta. Efter att ivrigt ha öppnat kuvertet och läst brevet bläddrar jag fram facit i SvD. Johanna Nilsson är den jag söker, så om jag går ner på stan imorgon och letar någon bok av henne ska jag säkert lyckas komma tillbaks med ett par skor och en slips.

Rättvisa tankar

Jag tror inte att Kristian Karlssons ledare i dagens SvD, Var är Gustav Möller när han behövs?, finns på nätet, men i den går han iaf till attack mot kommuners rättvisemärkningsstatsningar. Så här resonerar den käre Kristian. Vid köp av rättvisemärkta varor går 25% till bonden, 25% i moms (som ju så klart inte försvinner i tomma intet, utan går tillbaks till staten, spm kan använda för t.ex. bidrag) och 50% till företagaren. Sätter man istället in pengarna på ett 90-konto går 75% till bidrag (hur dessa fördelas tas däremot inte upp). Kristians slutsats: Kommunerna borde satsa pengarna på bidrag istället för rättvisemärkt. Smart Kristian, djävligt smart, men jag ska avslöja en liten hake i resonemanget. Kristian kanske inte tycker den är så viktig, men när kommunen köper rättvisemärkt mat till sina skolor är tanken att barnen skall få mat för dagen, samtidigt som man bidrar till bättre arbetsförhållanden i tredje världen*. Ersätter man den rättvisemärkta maten med bara bidrag, så blir barnen förmodligen ganska hungriga förr eller senare.

* Om du läser detta Kristian, och det gör du ju självklart, så kan jag ge ett litet exempel för att förtydliga. För att bolla lite med siffror. Antag att den rättvisemärkta maten kostar 10% mer än den vanliga, då är det denna som kan användas till bidrag, dvs 75% av 10%, eller 7.5% för att räkna ut totalen, går till bidrag. Slutsats om minst 25-7.5=17.5% av intäkten från den icke rättvisemärkta maten går till bonden, så kan ditt förslag vara ett för ändamålet konkurenskreftigt alternativ.

Luftfrukost

Och så sitter man hemma i sin varma lägenhet igen. Kylskåpet är tomt och när det i Vorupör inte var några problem att gå en halv kilometern till bagarn, känns 107 meter här väldigt långt. Vad är dealen med det?

Mobilbloggen

Storfiskare

Hur makabert är det egentligen inte att meta?

Först letar jag upp en stackars mask som sökt sig upp från marken eftersom det regnat lite, sedan delar jag den på mitten för att den ska räcka längre och efter det trär jag den första halvan på en krok. Flötet guppar lite lugnt i vattnet och lindar in linan i ett vasstrå. Det rycker lite, men ingen fisk syns till och inte masken heller. Så här dags agnar jag med den andra halvan och börjar titta på flötet igen. Något blänker till i närheten och flötet rycker till igen, men inget den här gången heller. Var det inte något ganska stort vi såg? Snart rycker det igen och skoningslöst snärtar jag till med spöt. En vild kamp följer och jag längtar efter selen som dom brukar använda vid havsfiske, men tillslut får jag upp fisken ändå och kan stolt poserar framför kameran:

När poserandet är slut börjar jag slita i kroken för att få låss storfisken och lägger tillbaks den i vattnet. Händerna blir kladdiga av fisken och jag konstaterar att jag dragit upp millenniets största fisk och därmed är fisketuren slut.

Sjunolltre

När jag vaknade imorse var klockan 7.03. Jag vaknar nästan alltid någon minut före, eller efter, sju oberoende av vad jag gjort dagen innan. Undantaget är när jag måste gå upp tidigare av någon anledning.

Jag är otroligt oflexibel när det gäller uppvaknande, så tvingas jag som igår att gå upp vi halvsju för att klättra uppförbergsväggar, brandbilsstegar, åka felstyrda bilar, buggys, vägskrapor och bilar med svarta rutor, skjuta blåsrör, stapla och klättra upp för läskbackar, eller om det var ölbackar, grilla och få vatten i örat när man hoppar i lillsjön, så är det ruskigt jobbigt. Ni tror mig nog inte, men det är nästan lika jobbigt som att få det där vattnet i örat. Varför har ingen kommit på en huskur för hur man får ut vatten ur örat förresten? Är inte det djävligt märkligt? Och irriterande.

Avrundar jag sedan kvällen med att bli positivt särbehandlad, jag återkommer till den positiva särbehandlingen senare tror jag, i kön när jag ska in och dansa till klockan tre och komma hem vid fyra snåret, eftersom det är en kompis svensexa jag är på, så blir jag väldigt trött. Men lika fullt vaknar jag alltså klockan sju nolltre dagen efter.

Jag ligger kvar till klockan nio och försöker pressa fram lite vila men misslyckas som vanligt. Istället går jag upp och gör i princip ingenting tills jag kommer på att jag behöver köpa ett par nya kortbyxor. Jag tar med mig mina SvD söndag under armen, hoppar upp på cykeln och tar mig till pizzerian för att äta en kebabtallrik och avnjuta svenskan. Jag hittar ganska snabbt dagens bästa är artiklar, artiklarna om Chavez (Venezuelas socialistiska/kommunistiska ledare) och Ahmadinejad (Irans populistiska ledare).

Jag har länge fascinerats av Chavez och Lula (Brasiliens president) eftersom de tillhör de få som vågar stå upp och säga emot USA, utan att samtidigt sramla med vapen. Att, som den djupt kristne kommunisten Chavez, kartella med de muslimska oljeimeprierna, är alla gånger bättre, än att som den djupt kristne Bush förtrycka och kriga mot dom. Även om den förre är kommunist. Och även om den förre står för en djäkla massa skit också.

Tänk om det blir Chavez som i slutändan lyckas bli bryggan mellan Islam och kristendom? Kom i så fall ihåg var du läste det först.

På tal om kommunister, så sammanfattade allas vår egen Lars Ohly ganska bra min syn på kommunismen när han kommenterade att hans dotter faktiskt valt att gå på de friskolor som han vill förbjuda. Han ville inte lägga sig i hennes beslut tyckte han, utan hon får bestämma själv. Och precis så är kommunismen för mig: En liten grupp vill bestämma vad som är bäst för alla andra och hur andra ska göra, men självklart behöver de själva inte följa dessa regler. De tillhör ju eliten. Skitideologi är vad det är.

Det blev två par kortbyxor, tre par tröjor och två par skärp och nu börjar tröttheten smyga sig på. Snart ligger jag som en klubbad norsk säl (jag var tvungen att få in en sista kommunistreferens även om den är långsökt), och sover fram till VM-finalen. God natt.

Det var kon som var poängen

Som liten var W min bäste kompis. Vi umgicks med varandra mest i torrt, eftersom vi bodde på kusten i Ecuador, men även i vått. När jag flyttade från Ecuador tappade vi snart kontakten. Ingen av oss var brevskrivare och Ws familj hade inte telefon på den tiden.

När jag tio år senare var tillbaks i Ecuador på semester var det som att tiden stått stilla. Allt kändes så bekant. Utsikten över stilla havet, den stekande solen, lukten från kafferosteriet, lastbilarna som dammade förbi i full fart till och från stenbrottet, trädet jag flörtade med M i och alla bekanta. Alla utom W. Vi hade växt ifrån varandra och det kändes väldigt kosntigt. Han hade blivit en skrävlare, som pratade vitt och brett och hittade på historier om det ena och det andra. Det fanns inget han inte var bäst i och inget han inte vunnit, eller iaf inget han inte kunde vinna bara han kände för det. Och jag orkade helt enkelt inte med att höra allt skitsnack, men egentligen var han som han alltid hade varit och det var jag som hade växt ifrån honom och blivit gammal och tråkig.

Nåja, nog med det, det var inte det jag skulle berätta. Igår ringde iaf plötsligt hans lillasyster A, som helt oväntat befann sig i Sverige. Oväntat för mig i alla fall, för jag är alltid sist på att få veta saker. Eller åtminstone sist att komma ihåg dom saker jag vet. Ärligt talat är jag nästan alltid djävligt sen på att komma ihåg och behöver en hel hög med hintar innan jag hittar utrymmet där jag sparat minnet. Jag har helt enkelt aldrig kommit på hur jag ska hitta i min hjärna.

Fan, bara för att förstärka det så har lyckats glömma bort tanken med det här inlägget. Och nej, det är inte en sökt vits, jag minns bara inte, eller så fanns det ingen tanke. Jag kanske bara trodde at jag skulle komma på något innan jag var klar med skrivandet. Så jag får nöja mig med att konstaera att A och hennes man P ska flytta till Linköping i höst. Hur sannolikt är det?

Jag återkommer om jag kommer på poängen.

Hallå bilden var är du?

Å så irriterande. Här har jag suttit och ändrat i min sidmall för fullt och så visar det sig att "Show preview" och slutresultatet bara har så där lite lagom mycket med varandra att göra. Vad hände med mitt CH-hjärta uppe till vänster och vad hände med fontstorleken när jag tryckte publicera?

Nu går jag och köper en pizza istället.

Kommersiell bomb

Efter att ha monterat min nyinköpta fläkt och konstaterat vilket underverk den gör, så tog jag mig ner på stan för att lämna in mina Madrid-svettiga och skrynkliga byxor till kemtvätten och inhandla nytt batteri till min kodbox. Jag måste förresten ha en av Sveriges, ja förmodligen världens, äldsta kodboxar. Sedan 1997 då jag tror att jag skaffade den har den varit med mig världen runt. Den har bl.a. fått uppleva vinprovning i Italien, fotboll i Frankrike, kabuki i Japan, sol och bad i Ecuador och tacos i Mexiko, så det är klart att den behöver ny energi lite nu och då.

Jag bestämmer mig för att ta en bit mat på stan. Börjar med att köpa senaste Gringo Grande för att ha något och läsa och bestämmer mig sen för att prova Linkebodas så kallade taco-ställe. Min naiva, för att inte säga direkt korkade, tanke är att de plötsligt kan ha lärt sig hur man gör tacos och i så fall vill jag ju inte missa det. Hur dum är jag? Att ett svenskt hak ska börja göra riktiga tacos och inte någon märklig, smaklös och supersvensk köttfärsblandning, är lika sannolikt som att Sverige kommer att spela semifinalen mot Portugal ikväll. Vi kanske slog engelsmännen i gruppen ändå? Och Ecuador i åttondelen? Eller så gjorde vi inte det. En svensk taco förblir för alltid en svensk taco och har lika lite med en mexikansk taco att göra, som en Sverige har i en VM-kvart 2006 att göra. Inget självbedrägeri i världen kan ändra på det. Inte ens mitt.

Läser i Gringo att steka betyder ungefär lägga ner i hooden: Ordet steka kommer otroligt nog från Sverige men har fått en helt annan innebörd i förorten. Om man till exempel ska gå ut och spela fotboll och vädret plötsligt blir helt regnigt kan man säga "Ajde vi steker idén", vilket betyder "vi skiter i det här".

Låter ganska vettigt i mina öron, men jag kan inte låta bli att fundera på vad det innebär om man i hooden frågar någon "ska vi lägga oss och steka i solen". Tur att jag aldrig tyckt det är speciellt roligt att sola.

Vad är dealen med att kemtvätt tar nästan en vecka i Sverige? I Mexiko lämnade jag in alla mina kläder på väg till jobbet och hämtade dom nytvättade och strukna på vägen hem. Ett par ynka byxor tar en vecka på sig och kommer säkert att kosta uppåt hundralappen gissar jag. Oerhört märkligt.

Förresten visste ni att jag är en kommersiell terrorist? Jag fick reda på det nu när jag var i Tyskland. Det har inte direkt varit den mest välorganiserade och rigorösa kontrollen när man gått in till matcherna, utan det har mest varit långsamt och ineffektivt. Eller som lillasyrran konstaterade "dom jobbar verkligen på att få bort fördomarna om tyskar". Men på vägen in till Sverige-Tyskland blir jag lika fullt stoppad. Vakten kan förstås ingen engelska men pekar och viftar på min plastpåse. En vakt till tillkallas. Här har vi visst ett riktigt problem.

De viftar och pekar och pratar vilt med varandra och på min uppenbarligen mycket farliga påse. De visar att de vill att jag ska tömma den. Medan jag gör det undrar jag försiktigt hur jag ska hålla reda på mina saker nu och varför jag inte får behålla påsen. De förstår så klart inte, utan ser mest sura och oförstående ut. En tredje, kvinnlig, vakt tillkallas. Hon kan förvånansvärt nog minst fyra ord engelska. Hon pekar på utsidan av påsen och säger bestämt ett av de fyra orden, "No", sedan gör hon en svepande rörelse och jag förstår vad hon menar. Jag har ju tagit med mig en kommersiell bomb på arenan. Det står ju El Corte Ingles på påsen och varken dom eller jag har betalat för att vara officiella VM-sponsorer. Med min enorma utstrålning förstår jag att de är oroliga att kamerorna skall strunta i matchen och zooma in mig när jag står där på läktarna och krampaktigt håller i min bomb.

Den kvinnliga vakten kommer dock på en strålande idé. Bomben kan ju desarmeras. Hon visar att jag ju kan vända påsen ut och in. Genialt! Nu är den helt ofarlig och jag kan gå in utan att hota säkerheten i VM!

Den livsfarliga symbolen som höll på att hota VMs säkerhet.