Boten Anna

När klockorna ringde in till P&Ms bröllop lät det konstigt. Vigseln var i en gammal klassisk, vitputsad, svensk stenkyrka med träbänkar som ska göra det omöjligt att somna och en orgel som brölar vilt för att överrösta alla som försöker sjunga med i de nästan alltid vemodia och svårjungna psalmerna, men den här eftermiddagen var det en sak som inte stämde;* klockorna lät märkligt, lite ihåligt skramliga och ljudet kom från, ja just det, ljudet kom från högtalarna. Kyrkklockorna kördes playback! Hur modernt är inte det?

Längst framme i salen satt en riktigt söt tjej på en stol, hennes blick var riktad rakt mot oss, (fast hon såg oss inte, men det insåg jag först långt senare när jag insåg att hon är blind). När det är dags för första solosången reser hon sig upp och pressar fram tre nervöst viskande ord , försiktigt trevar hon sig vidare in i sången och börjar sakta växa in i låten. Ett leende växer långsamt fram och när hon en bit in i låten träffar hon en strof perfekt och sjävförtroendet och leendet strålar i kapp med den vackra sången. Och jag tänker att det är precis så det skall vara på bröllop.

* S: Jag ger mig sturskt på ett semikolon, även om du säkert tycker jag använder det fel.