Det var kon som var poängen

Som liten var W min bäste kompis. Vi umgicks med varandra mest i torrt, eftersom vi bodde på kusten i Ecuador, men även i vått. När jag flyttade från Ecuador tappade vi snart kontakten. Ingen av oss var brevskrivare och Ws familj hade inte telefon på den tiden.

När jag tio år senare var tillbaks i Ecuador på semester var det som att tiden stått stilla. Allt kändes så bekant. Utsikten över stilla havet, den stekande solen, lukten från kafferosteriet, lastbilarna som dammade förbi i full fart till och från stenbrottet, trädet jag flörtade med M i och alla bekanta. Alla utom W. Vi hade växt ifrån varandra och det kändes väldigt kosntigt. Han hade blivit en skrävlare, som pratade vitt och brett och hittade på historier om det ena och det andra. Det fanns inget han inte var bäst i och inget han inte vunnit, eller iaf inget han inte kunde vinna bara han kände för det. Och jag orkade helt enkelt inte med att höra allt skitsnack, men egentligen var han som han alltid hade varit och det var jag som hade växt ifrån honom och blivit gammal och tråkig.

Nåja, nog med det, det var inte det jag skulle berätta. Igår ringde iaf plötsligt hans lillasyster A, som helt oväntat befann sig i Sverige. Oväntat för mig i alla fall, för jag är alltid sist på att få veta saker. Eller åtminstone sist att komma ihåg dom saker jag vet. Ärligt talat är jag nästan alltid djävligt sen på att komma ihåg och behöver en hel hög med hintar innan jag hittar utrymmet där jag sparat minnet. Jag har helt enkelt aldrig kommit på hur jag ska hitta i min hjärna.

Fan, bara för att förstärka det så har lyckats glömma bort tanken med det här inlägget. Och nej, det är inte en sökt vits, jag minns bara inte, eller så fanns det ingen tanke. Jag kanske bara trodde at jag skulle komma på något innan jag var klar med skrivandet. Så jag får nöja mig med att konstaera att A och hennes man P ska flytta till Linköping i höst. Hur sannolikt är det?

Jag återkommer om jag kommer på poängen.