Standby, Viper's coming down

Efter att ha sträckläst De i Utkanten Älskande (nåja sträckläst är väl att ta i, men jag började igår och läste klart idag iaf), så bestämmer jag mig för att gå ner och sätta mig i min ensamhet ute på balkongen ett tag. På vägen tar jag fram det som återstår av min sista Toblerone från Danmarksfärjan (jag köper alltid Toblerone när jag reser) och en kylskåpskall Warsteiner. Jag slår mig ner på den söndertorkade trästolen (glömde den ute i vintras och har oljat in den så gott det går för att rädda det som räddas kan), knäpper upp ölen och bryter av den första chokladbiten. Musik strömar ut från balkongen snett nedanför och grannen sitter och sjunger med

You shake my nerves and you rattle my brain

Too much love drives a man insane

You broke my will, oh what a thrill

Goodness gracious great balls of fire

Det är fucking Jerry Lee Lewis ropar han in genom sin balkongdörr. Och jag tänker stilla jo jag hör det och hoppas att låten snart är över. Inte nog med att låten blev uttjatad för 20 år sen (helvete också det är 20 år sedan Top Gun hade premiär), det här är dessutom en dåligt inspelad mp3a med det förhatliga mp3-beepet insmuget i varannan rad. Jag funderar på att ge upp direkt och gå in, men tänker att jag väntar en låt till. Det blir tyst ett tag. Kanske har de lyssnat klart, men nej då, snart kommer nästa Jerry-låt och jag går in.

Jag har så löjligt dåligt tålamod. Är inte boken jag läser bra från första sidan, så läser ska det otrolig mycket till för att jag ska orka till den femte (det är därför jag lät bokmärket sitta kvar på sidan tre på leela.exe och jag istället gick och köpte De i Utkanten Älskande) och trivs jag inte på balkongen efter tre minuter så går jag in och ljunar (ok jag har snott det ordet, men jag tror inte det är copyrightat).

My My My, Armand van Helden, på MTV när jag kommer upp. Det är ett riktigt uppköp från Jerry tänker jag när jag sätter mig ner och dödar tid med bloggen.