Har vi setts förut?

Min fjärde ovana eller snarare egenhet har varit svår att få ner på pränt. Jag har haft en klar bild av vad jag ska skriva, eller rättare sagt till och från har jag haft en klar bild. Så fort jag har satt mig ner för att skriva har idén dock varit som bortblåst. Och det är precis vad det handlar om. Jag har tyvärr ett oerhört dåligt minne. De händelser jag kommer ihåg från min barndom är lätträknade. Ännu mer lätträknade är namnen jag kommer ihåg, framförallt om jag ska kombinera ihop dom med ett ansikte.

Det händer ganska ofta att någon hälsar på mig och jag har inte en aning vem det är. Jag står helt enkelt som ett fån och vet att jag borde ha koll, men inte har det. Lite långsamt börjar jag känna en förnimmelse av vem jag pratar med och tillslut trillar polletten kanske t.o.m. ner när ett namn växer fram. Ganska ofta står jag dock kvar som ett fån och har inte en aning med vem jag pratar, jag vet bara att jag borde veta.

För ett antal år sedan stod pappa och pratade med en äldre man. När jag kom fram till dom hälsade mannen på mig och frågade om jag kom ihåg honom. Jag stod där och kämpade med mig själv ett tag. Kunde jag minnas honom? Nej, det gick inte alls. Skulle han bli sårad om jag inte mindes honom? Jo, det verkade tyvärr så. Skulle jag ljuga och säga att jag mindes? Ja, det var säkert det bästa jag kunde göra i det här läget, ”Jo, nu när du säger det...”, klämmer jag ur mig tveksamt. Repliken kommer reptilsnabbt ”Det var konstigt för vi har aldrig träffats”.