Begravning

Jag var alltså på min ingifte morbrors bregraving i fredags. Han var bara femti-nånting när han dog. Hjärtattack. Det var oerhört gripande när hans barn, mina kusiner, tog ett sista farväl vid kistan. Just då blev det väldigt verkligt. Tänk om det varit pappa. När den tanken slår till bllir inte bara verkligt utan tragiskt också.

Samtidigt är begravningar en märklig tillställning. En blanding av avsked och återförening. Släktningar som man inte träffat på evigheter samlas och mitt i avskedet ska man samtidigt vara glad för möjligheten att träffas. Det kan kännas lite märkligt.

Tror inte att jag träffat mormor på kanske tio år. Hon bor i Finland och har varit för trött för att orka resa på senare år och jag har inte haft något sug att åka till Finland. Så vi har inte träffats. Men nu träffades vi alltså och till och från mindes hon mig lite. Hon börjar bli ganska gammal, runt nittio, och Altzeimers har ett allt fastare grepp om hennes minne. Det minne hon alltså ville glömma. Och den långa resan kombinerat med allt folk tog också på hennes krafter. Därför var det extra svårt att minnas. Men till och från mindes hon lite. Och det var vid ett av dessa tillfällen det slog mig. Det här kanske var sista gången hon mindes mig. Kanske sista gången jag såg henne vid liv. Nästa gång kanske det är hennes begravning.

Vila i frid morbror.