Såpatider

Det är avslöjandets tider nu. I onsdags erkände jag att jag är en fotbollsnörd. Idag väljer jag att släppa nästa bomb: Jag är fast i dokusåpaträsket.

Ja, fast är väl lite att ta i, men jag gillar dokusåpor. Dom är lagom ansträngande för hjärnan och man behöver inte oroa sig för om man missar ett avsnitt, eller två. Just nu följer S och jag Idol. Otroligt vad usla dom flesta är. Mycket fascinerande att det verkar finnas så många som antingen lider av en katastrofalt dålig självdistans, eller drivs av ett enormt jag-vill-synas-på-TV-till-varje-pris-behov. Det är nästan så det gör ont att se ibland.

Den andra såpan vi följer är mer en klassik dokusåpa, Beauty & the Geek. Där kan vi verkligen prata om att det gör ont ibland. I hela själen. Till och från blir jag riktigt mörkrädd av det som visas. Det är bara att hoppas att Richard inte finns på riktigt, utan bara är en skådespelare. En ny Steve Urquel, fast konstigare och pinsammare. Och ändå tittar jag på det.