Världens sämsta paparazzo

Samtidigt som Spanair flight JK026 landar på Madrid, Barajas så tar också de första dropparna mark. Molnen börjar mörknar snabbt och plötsligt vrider någon på kranen och som ett brev på posten kommer beskedet: Delayed. Flyget vidare mot Barcelona är försenat en halvtimme. Jag inser direkt att här kommer det att komma nya halvtimmar innan flyget går.

Jag slår mig ner med en caña och bocadillo, letar upp en radiostation som sänder Atletico mot Barca, slår upp min pocket, En kort berättelse om traktorer på Ukrainska, samtidigt som jag roat tittar på klungan som tålmodigt står vid gaten och tror att de ska få mer information. Naivt. Snart blinkar det delayed eller cancelled efter varje utgång. En jätte passerar, basketspelare tänker jag, och snart kommer nästa jätte och nästa och hack i häl kommer autografjägaren. Goool, gol, gol, gol, gol, gol, goolaaaso de Messi!, ljuder det från radion. Barcelona spelar ut Atletico efter noter och kommentatorerna är i extas. När matchen är slut har Barca tryckt in sex bollar i mål, samtidigt som vår flight hunnit byta gate ett par gånger och tid en handfull. Affärerna och barerna börjar stänga, boken närmar sig sitt slut och batteriet till datorn är tokslut. Det är bara regnet och ledan som fortsätter.

Klockan passerar midnatt. Ansiktena är tomma, trötta, alla längtar bort, så plötsligt blir det fart. Alla börjar rusa mot rullbandet, mobiler, kameror, block och pennor åker fram. Folk applåderar och hurrar. FC Barcelona på rullbandet. Ronadlinho strosar på andra sidan bandet med en beige hatt nedtryckt över huvudet. Eto'o går med raska kliv förbi framför näsan på mig. Jag rycks med i stämningen och sliter fram mobilen och trycker av. W810 är bra på mycket, men att ta kort i halvtaskigt ljus på framrusande fotbollsspelare på rullband är den inte bäst på. Framför allt inte när fotografen är löjligt trött. Jag börjar rota i väskan efter min Leica (Ok då, Panasonic Lumix DMC-TZ1 med Leica-optic) för att få en bättre bild på nästa spelare, men inser att jag inte hinner. Jag fokuserar istället på att pressa fram max ur min stackars mobil när nästa spelare, Messi, passerar. Jag inser att min paparazzo-karriär är till enda och går och sätter mig.

De 25-åriga tjejerna som just fått se sina hjältar passera någon meter från dem kan inte sluta fnittra när de jämför sina bilder. Även vädret blir på glatt humör och bara någon timme senare kan planet lyfta.