Panik i Svenska skolan

Jag läste precis Biancas raljerande över Expressens och Aftonbladets panikhysteri apropå det mikroskopiskt lilla skalvet Stockholm drabbades av för någon dag sen. Det fick mig att minnas ett par av jordskalven från min barndom. Det första jordskalvet minns jag egentligen inte, men det inträffade iaf när vi var på resa. Vi var uppe i bergen i Ecuador och när vi skulle gå och lägga oss klättrade jag upp i våningssängen och somnade snabbt. Som barn sov jag läskigt djupt och var i princip omöjlig att väcka. Inget kunde störa mina drömmar där jag flög omkring bland molnen med John Blund vid min sida. Och Hulken så klart. När jag vid gryning vaknade på golvet var jag minst sagt förvirrad. Hade jag flugit ner med John Blund, eller hade pappa lyft ner mig och varför? Det visade sig att det varit en jordbävning under natten och att jag ramlat ner på golvet från min överslaf. Jag hade grymtat till lite, men fortsatt att sova som om ingenting hänt och eftersom jag sovit vidare så lugnt hade mamma och pappa inte velat väcka mig och göra mig nervös.. Om man är ute och flyger med John och Hulken får man väl räkna med någon kraschlandning nu och då antar jag. Inget att låta sig störas av.
Några år senare satt jag på en matematiklektion på svenska skolan när jag kände hur jag började må dåligt. Det var som om att jag satt mitt ute i havet i en sån där liten Lisebergs-tekopp och gungade fram och tillbaks. Skolbänkarna, katedern och blommorna i fönstret rörde sig fram och tillbaks när sjösjukan tilltog snabbt. Jag skulle precis ursäkta mig och be att få gå, eftersom jag mådde så dåligt, när jag såg vår bil komma backandes utan förare längs med ena fönstret. Och plötsligt slog det mig. Jag satt inte i någon tekopp utan det var ett litet jordskalv som fått allt att röra på sig.

Att jag inte tänkte på att ringa Expressen eller Aftonbladet.